belive it. hold om to me never let me go. Keep breathing, 'cause im not leaving you anymore..
http://www.youtube.com/watch?v=j4y-RzVGrHg&NR=1
Precis gymmat med Johan och sitter här och njuter av känslan som kommer efter ett träningspass. Nu måste jag gå ner i vikt, helt seriöst, jag är verkligen för tjock !!
Jag ska på anställningsintervju imorgon i Gråbo på Hemtjänsten :) Jiiippii, det ska bli så roligt, Hoppas verkligen att jag får jobbet!! Då kan jag äntligen andas ut. Jobbjobbjobb, pengarpengarpengar
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att jag skulle sitta här i dag efter allt som hänt, men det gör jag. Jag trodde aldrig att jag skulle gå in i väggen så hårt !! Att alla skulle försvinna, att ingen skulle stanna hos mig. Jag visste inte att jag idag skulle vara ensam och övergiven. Om jag då hade vetat vad jag vet nu, hade jag kanske inte orkat. Tre år bortkastade, på sorg. Tre år av tårar, hopplöshet, ensamhet, ilska, skrik, alkohol, hat..och det är inte över ännu.
Det gör allt så mycket värre, jag är knappt halvvägs ur den här j*vla depressionen.
Jag måste leva med det här resten av mitt liv. När det här är över kommer jag bära med mig de här åren hela mitt vuxna liv. Det kommer aldrig helt försvinna. Aldrig.
Carina sa idag, som många gånger tidigare: Du måste sätta stopp om du inte mäktar med. Det är okej att hoppa av skolan, du måste inte ha jobb. Du måste först och främst se till ditt eget välmående först. Men hur lätt är det att skita i skolan nu? Då skulle jag hoppat av för länge sedan och inte nu..känns så jobbigt Allt. !!
..och vem hjälper mig? Ingen. Mina föräldrar låtsas som ingenting, fortfarande. Ingen vet. Så kommer det förbi. För ingen orkar bry sig.. Ingen tar sig tiden att lyssna och faktiskt bry sig...
Så jag är helt ensam i det här. Kanske är det starkt enligt några, att klara av allt själv, alltid vara ensam, alltid ta sig ur klicksanden själv..men jag är bara trött på det !!! Jag vill också få hjälp. Jag vill också att mina föräldrar ska kasta sig i mina armar och hålla om mig. Jag vill också känna mig behövd. Det är också något jag får leva med. Jag är ensam, trots omringad av tusentals personer.
// milis
Precis gymmat med Johan och sitter här och njuter av känslan som kommer efter ett träningspass. Nu måste jag gå ner i vikt, helt seriöst, jag är verkligen för tjock !!
Jag ska på anställningsintervju imorgon i Gråbo på Hemtjänsten :) Jiiippii, det ska bli så roligt, Hoppas verkligen att jag får jobbet!! Då kan jag äntligen andas ut. Jobbjobbjobb, pengarpengarpengar
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade aldrig trott att jag skulle sitta här i dag efter allt som hänt, men det gör jag. Jag trodde aldrig att jag skulle gå in i väggen så hårt !! Att alla skulle försvinna, att ingen skulle stanna hos mig. Jag visste inte att jag idag skulle vara ensam och övergiven. Om jag då hade vetat vad jag vet nu, hade jag kanske inte orkat. Tre år bortkastade, på sorg. Tre år av tårar, hopplöshet, ensamhet, ilska, skrik, alkohol, hat..och det är inte över ännu.
Det gör allt så mycket värre, jag är knappt halvvägs ur den här j*vla depressionen.
Jag måste leva med det här resten av mitt liv. När det här är över kommer jag bära med mig de här åren hela mitt vuxna liv. Det kommer aldrig helt försvinna. Aldrig.
Carina sa idag, som många gånger tidigare: Du måste sätta stopp om du inte mäktar med. Det är okej att hoppa av skolan, du måste inte ha jobb. Du måste först och främst se till ditt eget välmående först. Men hur lätt är det att skita i skolan nu? Då skulle jag hoppat av för länge sedan och inte nu..känns så jobbigt Allt. !!
..och vem hjälper mig? Ingen. Mina föräldrar låtsas som ingenting, fortfarande. Ingen vet. Så kommer det förbi. För ingen orkar bry sig.. Ingen tar sig tiden att lyssna och faktiskt bry sig...
Så jag är helt ensam i det här. Kanske är det starkt enligt några, att klara av allt själv, alltid vara ensam, alltid ta sig ur klicksanden själv..men jag är bara trött på det !!! Jag vill också få hjälp. Jag vill också att mina föräldrar ska kasta sig i mina armar och hålla om mig. Jag vill också känna mig behövd. Det är också något jag får leva med. Jag är ensam, trots omringad av tusentals personer.
// milis
Kommentarer
Trackback
